Laura sade åt honom, att han såg varm och trött ut, samt bjöd honom att stiga ut till de andra i trädgården för att svalka sig. Hon gick för att hämta sin parasoll, Guy sprang efter hennes fällstol, och Philip gick fram till pianot, där han tog upp det blad, de nyss sjungit efter.
Raderna voro skrifna med Lauras stil, men Guy hade här och där rättat dem. Philip kände sig långt ifrån nöjd, medan han läste.
Det var emellertid i mycket likgiltig ton Guy vid återkomsten sade, med en blick på papperet:
»Du får ursäkta bristfälligheterna. Det måste stämma med musiken, och det har sig inte så lätt att öfversätta vers.»
»Jaså, det är öfversättning? Ja, nu känner jag igen det: Var trofast — är det inte så?» sade Philip, artigare än någonsin, emedan han kände sig så missnöjd. »Du har icke lyckats så illa.»
I detsamma kom Charlotte för att höra efter, om Guy och Laura tänkte sjunga hela eftermiddagen, och alla följdes åt ut, medan Charlotte skildrade för Philip, hur det tillgått vid uppförandet af lusthuset, hvilket icke gjorde honom lättare till sinnes.
Sedan började man tala om balen.
»Ja, baler äro på modet nu», sade Philip. »Hvad säger du, Amy, om vi också ställa till med en bal?»
»Ni? Blir det verkligen faninvigning — och bal med?»
»Så lifvadt!» utbrast Guy. »Hvad Maurice de Courcy skall vara i sitt esse!»
»Han har begifvit sig Allonby för att förmå sin far att uppskjuta afresan till badorten. Tror ni han lyckas?»
»Knappast», sade Laura. »Stackars lady Kilcoran
