blef så medtagen af balen, att hon nog måste resa och stärka sig med det snaraste. Ack, mamma, vi få väl bjuda Eva till oss?»
»Ja visst», sade fru Edmonstone, »det blir ju bäst. Hon är den enda af dem, som verkligen sätter värde på att vara med.»
Philip var tvungen att dölja sin förtret och besvara de många frågor, som haglade öfver honom. Han stannade till middagen, och då de andra gingo in för att göra toalett, dröjde han efter med Charlotte och sade till henne med en ton af låtsad likgiltighet:
»Nå, Charlotte, kunde du förmå Guy att visa dig de där verserna?»
»Ja då», sade Charlotte med viktig min.
»Nå, hur voro de?»
»Det får jag inte berätta. De voro mycket vackra; men jag har lofvat …»
»Lofvat hvad?»
»Att inte berätta något om dem. Han gjorde det till villkor, och jag försäkrar dig, att man kan lita på mig.»
»Bra», sade Philip. »Jag skall inte fråga dig mera.»
»Det skulle heller inte tjäna något till», förklarade Charlotte och skakade på hufvudet, som om hon gärna hade sett, att han frestat henne litet mera.
Philip hade hoppats att få en stunds samspråk med Laura efter middagen, men hans farbror ville ha honom till hjälp att se igenom beskrifningen på en egendom i närheten af Redclyffe, hvilken var ifrågasatt till inköp. I allmänhet var Philip mycket road af dylikt, men nu var det endast med största svårighet han höll sin uppmärksamhet fästad vid ämnet, medan han hörde Guy ute på terrassen läsa upp poesi för Laura och Amy.
