Philip gick hem långt ifrån tröstad.
Aldrig förr hade han haft så svårt att tåligt hålla ut i sitt dagliga arbete som under de följande fjorton dagarna. Det blef värre och värre, allteftersom han började inse rätta arten af sina känslor.
Han började förstå, att förlusten af Laura skulle förmörka hela hans tillvaro; men om han blott hade varit viss om hennes lycka, skulle han ha kunnat tiga och försaka. Guy var emellertid den sista människa i världen han velat öfverlåta henne till. Och sannolikt lät hon nu snärja sig, om icke annat, så genom vanan. Hon måste varnas. Han hade varit hennes stöd sedan barndomen, och han skulle icke svika henne nu.
Tre dagar före revyn lyckades han få en stund ledig att gå till Hollywell; han var visserligen icke fullt besluten, hur han skulle göra, men att han skulle säga något, det hade han alldeles klart för sig.
Då han ett godt stycke från herrgården gick öfver en stätta, fick han på afstånd se en ung flicka sitta på en trädstam och måla. Det var Laura. Ödet hade varit så blidt, att hon ensam satt just i hans väg. De andra hade gått längre bort för att plocka svamp, men hon ville måla utsikten åt Broadstone med kyrktornen, som stucko upp mellan de gröna kullarna; och hon visade Philip sin skiss för att få höra hans omdöme om den.
Han hade emellertid icke mycket att säga därom.
»Det var länge sedan vi råkades», sade han.
»Oerhördt.»
»Och ännu längre sedan vi fingo talas vid ordentligt.»
»Jag tänkte just på det. Vi ha roat oss så mycket på senare tider, att man knappast hinner tänka. Guy säger, att vi lefva i en riktig hvirfvel.»
