»Ja, ja; Ingenting kan ändra hvad som vuxit upp med oss själfva.»
»För alltid!» upprepade Philip. »Men Laura, vi få vara nöjda med att själfva veta hvad vi äro för hvarandra. Låt oss inte ropa ut vår lycka för andra.»
Laura såg förvånad ut, ty hon hade alltid ansett hans förtroenden alltför heliga för att meddelas någon annan och undrade på att han kunde tro uppmaningen behöflig.
»Jag kan aldrig tala om det jag känner mest», sade hon. »Men se, här komma de andra.»
Stackars fru Edmonstone, där kom hon helt lugn från sin svampplockning och anade icke, att ord uttalats, som skulle ge färg åt hennes dotters hela lif; hon anade icke, att hennes värderade och afhållne brorson hade svikit hennes förtroende.
Philip gick dem till mötes, i den tanke att Laura kunde behöfva ett par ögonblick att sansa sig på. De blefvo ej många, ty efter ett par frågor och svar angående festligheterna sade han, att då han nu träffat dem, brydde han sig icke om att gå fram till Hollywell, samt sade farväl och skildes från Laura med en handtryckning, som kom hennes kinder att glöda på nytt.
På hemvägen bemödade han sig ifrigt att se sin ställning klar framför sig, oaktadt den nästan svindlande känslan af lycka.
Han hade talat ut — Laura var hans; men någon förlofning kunde det ännu icke bli, och han var fullt viss på henne den förutan. Att tala vid föräldrarne vore för närvarande dårskap; han var alldeles för fattig för att gifta sig på många år ännu, och han kunde icke lida tanken på att afvisas af hennes föräldrar och uthärda alla de obehag, som däraf skulle följa.
