Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/113

Den här sidan har korrekturlästs
109
NIONDE KAPITLET.

irländsk folkdans till herr Edmonstones nöje. Förmiddagarna roade man sig lika tappert som eftermiddagarna, och pratstunden efter frukosten ville gärna tänja ut sig, så att den flöt ihop med pratstunden före lunchen; man hade nya sånger att öfva in eller några anordningar att göra för kvällen, eller också skulle man rådslå om något, och man lät icke störa sig af Lauras frånvaro, ehuru Amy emellanåt med en suck tänkte på hur mycket ordentligare och plikttrognare systern var än hon. Eveleen talade för sin del om detsamma, men hon var nu borta på besök och skulle ju lata sig; och herr Lascelles tycktes vara af samma åsikt beträffande sin elev, ty när Guy var ledsen öfver att han hunnit mindre än vanligt, skrattade hans lärare åt honom, för att han trodde, att man kunde roa sig och gå på baler och ändå läsa lika flitigt som vid universitetet.

Torsdagens morgon uppgick så klar och vacker man kunde önska; åskvädret föregående dag hade afkylt luften, och molnen sågo ut, som om de icke visste hvad regn ville säga. Herr och fru Edmonstone, deras döttrar och lady Eveleen packades på stora vagnen, somliga inuti och andra utanpå, medan Guy med omsorg stufvade in i ponnyvagnen först och främst Charles och sedan allt hvad någon kunde föreslå, från luftkudde till paraply, och därpå med triumferande min körde åstad.

Allt gick förträffligt. Ingen hade så roligt som Charles. För honom, som förde ett så instängdt och enformigt lif, var det något uppfriskande blott att se så mycket människor, för att icke tala om själfva revyn. Ingenstädes pratades och skrattades det så mycket som i ponnyvagnen, och så fort fru Edmonstones oroliga blick föll på den, såg hon Charles sitta