men hon är ju alltid orolig för honom och tror, att han är för öfverretad för att kunna somna.»
»Vi måste resa hem så tidigt som möjligt», sade Laura, som kom ihåg, hur hennes dans med Guy hade försenat dem förra gången.
»Jag undrar om jag kan göra någon nytta för Charlies del?» sade Guy och upphörde att spela. »Jag ämnar inte följa med.»
»Inte följa med!» ropade flickorna helt bestörta.
»Han skämtar», sade Eveleen. »Men minsann», fortfor hon, och närmade sig pianot; »han är ännu inte klädd! Se så, detta går för långt; ni kommer att försena oss allihop, och då skvallrar jag för Maurice.»
»Jag menar allvar», sade Guy småleende.
»Du är tvungen att följa med. Det skulle aldrig gå an annat», sade Laura i bestämd ton.
»Är du trött? Mår du inte bra?» frågade Amy.
»Fullkomligt bra, tack, men det är bestämdt bäst för mig att stanna hemma.»
Laura ansåg det rådligast att inte låtsas vara för angelägen om hans sällskap, hvarför hon öfverlät åt Amy att fortsätta öfvertalandet.
»Hvarken mamma eller Charlie skulle vilja, att du stannade hemma för hans skull.»
»Det gör jag inte heller, det försäkrar jag dig. Amy; jag tänkte det förut. Jag har så småningom fått klart för mig, att det måste bli så.»
»Å, tycker du det är rättast? Men inte anser du det orätt att gå på bal?»
»Visst inte, men det duger inte för en sådan drummel som jag är. Sista balen gjorde mig yr i hufvudet en hel vecka, och jag är inte stadig nog att våga mig på den här.»
»Nå ja, om du tar det som en plikt, kan det väl
