»Mycket rätt, mycket rätt», sade herr Edmonstone. »Det är alldeles som det skall vara. Mot oss har han ju alltid varit mycket förekommande, och du är ju närmaste arftagaren efter den här gossen.»
Lilla Charlotte hoppade till och såg med stora ögon på Amabel. Philip svarade:
»Det är ju ingenting att tänka på; men efter han och jag nu äro de enda kvarlefvande af de två grenarna af Morvilleska släkten, skall det inte bli mitt fel, om inte osämjan dör ut.»
»Och jordas i glömska, så blir det ännu högtidligare», insköt Charles, hvaråt Amabel kom i så hjärtligt skratt, att hon måste gömma ansiktet mot sin lilla systers axel. Charlotte skrattade också — oklokt nog, ty det ådrog henne uppmärksamhet. Hennes far smålog och sade halft förebrående: »Jaså, du är här, lilla nyfiken-i-en-strut?» Och vid moderns fråga: »Charlotte, hvad har du här att göra?» smög hon sig tillbaka till sina läxor med ytterst snopen uppsyn, utan att ens ha den tillfredsställelsen att höra moderns medlidsamma: »Stackars liten!»
»Hur gammal kan han vara?» frågade herr Edmonstone, återgående till det förra samtalsämnet.
»Som Laura — sjutton och ett halft år», sade hans fru. »Kommer du inte ihåg, att min bror talade om hvilket duktigt barn hon var i jämförelse den lille arfvingen till Redcelyffe?»
»Nu har han vuxit upp till en frisk och hurtig pojke», sade Philip.
»Vi få väl lof att ta honom hit», sade herr Edmonstone. »Eller hvad säger du, Philip?»
»Jo visst; det vore nog det allra bästa för honom. Hans farfars död kom i läglig tid, hvad honom beträffar; den stackars gamle mannen hade en sådan
