Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/121

Den här sidan har korrekturlästs
117
TIONDE KAPITLET.

Följden häraf blef som vanligt, att Guy brusade upp och endast med yttersta möda förmådde tygla sin häftighet. Han lyckades dock, och de båda Morvillarne följdes åt på visit till öfversten, hos hvilken Guy redan förut ämnat göra sin ursäkt. Öfversten tog saken lätt och skulle ha skrattat åt alltihop, om ej Philip sett så högtidlig ut och allvarligt bedt, att man icke skulle tala mera om detta ämne, hvilket kom alla att känna sig obehagliga till mods.

När Guy kom hem, sökte han efter fru Edmonstone för att lätta sitt hjärta och försöka få klarhet om, i hvad mån han handlat orätt; att alla ansågo honom ha gjort detta, förstod han nu, men det var ännu omöjligt för honom att inse, hvari det orätta låg.

Fru Edmonstone var emellertid upptagen af visiter, och som han händelsevis mötte Amy i stället, medan han gick i trädgården och väntade, kom han att först tala med henne.

Han skildrade på ett sorglustigt sätt sina öden i Broadstone och Philips öfverlägset retsamma ton.

»Men», slutade han, »han var ju mycket snäll och vänlig, fast …»

»Fast tråkig», inföll Amy; »jag vet, hur han brukar vara.»

»Jag har ingenting att klaga öfver; det var ju jag, som hade förgått mig.»

»Å, du gjorde ju hvad du ansåg rätt.»

»Ja, men var det rätt? Jag förstår visst inte riktigt saken. Kanske var det egenvilja af mig att inte lyda fru Edmonstone? Men hon kunde ju inte veta, hur hårdt jag är tvungen att tukta mig själf och hur illa det annars går. Man måste ju ha ansvar för sig själf, och detta gällde ju uteslutande mitt eget nöje.»

»Ja …» sade Amy i tvekande ton.