Guy såg frågande på henne, och då hon dröjde att säga mera, sade han i mild, nästan vördnadsfull ton: »Ja?»
»Jag tänkte på en sak», sade hon. »Kan det inte ibland vara rättast att försöka göra andra till viljes, när de önska göra en glädje?»
»Där har jag det!» sade Guy och stannade tvärt. »Men», fortfor han, »hvems nöje störde jag egentligen?»
Amy kunde ha svarat: »Mitt», men det tyckte hon icke var riktigt passande, hvarför hon mera i allmänhet yttrade, att de allesammans hade hoppats, att det skulle bli roligt för honom.
»Och det var inte rätt att uppoffra ert nöje också; det tänkte jag aldrig på. Själfviskhet från början till slut!»
»Guy, skulle du vilja säga mig en sak? Hvarför tyckte du, att det skulle vara orätt att följa med på balen?»
»Det var inte precis balen egentligen; det var, att jag hela sista tiden har kommit in i att bara roa mig och prata nonsens och inte göra något nyttigt. Jag kände på mig, att det inte kunde gå för sig i längden, och någonstädes måste jag sluta. Laura drar sig undan ibland, men jag har inte så mycken kraft som hon.»
»Säg inte så! Vi ha alla varit likadana.»
»Ni ha inte så mycket att göra.»
»Vi borde ha det; jag tyckte i går, att jag borde ha gjort som du.»
»Du? Ack, en sådan som du behöfver inte hållas så hårdt som jag!»
Hon fann inga ord för att svara, men hon blygdes djupt vid den tanken, att han höll henne för bättre än sig själf.
