Nu kom fru Edmonstone ut, och Guy kom på nytt fram med sin historia. Hon påminte då Guy om att hans rang och yttre ställning gällde något i andra människors ögon, hvilket han fann mycket förödmjukande.
»Det skulle icke alla tycka», sade hon.
»Inte?» sade han. »Jag tycker, det skulle vara bra mycket mer smickrande, om jag kunde tänka, att det vore mig själf personligen folk värderade, såsom de göra med Philip.»
»Det tycker jag med», sade Amy.
»Jag förstår nu ändtligen», sade Guy. »Jag hade bort betänka först, om jag sårade andra eller störde andras nöje, då jag försakade mitt eget. I så fall hade jag ingen rätt att göra det, utan då borde jag ha tagit skadan igen på annat sätt.»
»Låt nu saken vara», sade fru Edmonstone. »Det har redan bråkats för mycket om den. Om du har begått ett misstag, så har det varit åt rätt håll, och när jag härnäst gör visit hos öfverstinnan, skall jag nog försöka blidka henne.»
Det led mot middagstiden, och Amy sprang upp till Lauras rum för att berätta för henne om Guys bekymmer. Det föll henne därvid in att fråga, om Laura kunde ana hvad Philip trodde Guy vara ond för.
»Vet inte Guy det själf?» sade Laura för att vinna tid och kammade håret framför ansiktet.
»Han har ingen aning därom, fast Philip påstod, att han visste det, och inte ville tala rent ut. Philip måtte ha varit förskräckligt retsam.»
»Hvad? Har Guy beklagat sig öfver honom?»
»Visst inte; han är bara ond på sig själf för att han lät reta sig. Jag begriper inte, hur Philip kan gå på som han gör.»
