»Liljekonvaljen — uppriktighet — Jeanne d'Arc — pater Cristoforo — vår tid.»
»Det är Amy», sade Guy.
»Jag ser, att du har rätt», sade Charles, »men hvarför trodde du det?»
»Jag gissade på pater Cristoforo», blef svaret.
»Lilla Amy, som svärmar för jungfrun af Orléans! sade Eveleen. »Hon, som brukar vara rädd för en något så när stor gräshoppa.»
»Jag skulle ha velat vara Jeannes syster och höra henne berätta om sina uppenbarelser», sade Amy.
»Då hade du lärt henne att tro dem själf», sade Philip.
»Lärt henne!» utbrast Guy. »Du måtte väl sätta henne högt?»
»Jag tror», sade Philip, »att hennes vänner ha förtalat henne lika mycket som hennes fiender; men jag intresserar mig icke så särskildt för henne, att jag så mycket satt mig in i hennes karaktär.»
Hvad var det, som kom Guy att rynka ögonbrynen, medan han började vrida ett pennskaft mellan fingrarna? Om ett par ögonblick kom han ihåg sig, kastade det tämligen häftigt ifrån sig och knäppte ihop händerna.
»Lavendel», läste Charlotte.
»Hur i all världen kan man välja en sådan blomma?» utropade Eveleen.
»Å!» sade fru Edmonstone och såg upp. »Jag för min del skall aldrig glömma lavendeltufvorna i köksträdgården vid Stylehurst.»
Philip smålog. Charlotte läste vidare, och Charles såg Lauras färg stiga, medan hon lutade sig öfver sitt arbete.
»Lavendel, ja — trofasthet — Strafford — Cordelia
