»Hvad betyder det här, Amy?» fortfor Eveleen.
»Vi äro ju inte riktigt så ogenerade som vanligt, när det är främmande», sade Amy.
»Hvad du är för en liten oskuld! sade Eveleen och gick sin väg.
Fru Edmonstone fann det af flera skäl rådligast att uppehålla sig i salongen andra förmiddagen, men hon hade icke behöft vara orolig; herrarne voro icke sällskapliga.
Laura var i dag mera obesvärad i sitt sätt, men inom sig var hon full af oro. Hon längtade ifrigt efter att få en stunds ostördt samtal med Philip, medan han å sin sida var besluten att icke söka något enskildt möte; han var rädd att väcka misstankar, och han ville komma ifrån den obehagliga känslan af att handla i smyg.
Det var i dag de hade middagsbjudning, och Laura märkte med klappande hjärta, att hon skulle få Philip till bordsgranne. Icke nog därmed; Philips granne på andra sidan var fru Brownlow, som var lifligt intresserad af sin egen kavaljer, Maurice de Courcy, och Laura hade till höger om sig den döfve herr Hayley, hvilken hade fullt upp att göra med att höra efter hvad hans dam, fröken Brownlow, hade att säga.
Charles med sina skarpa ögon satt icke med vid bordet, och ingen såg på dem med misstänksamhet, men ändå hade man hunnit till andra rätten, innan något sades, som icke hela världen kunde få höra. Philip hade återigen talat om att han från Canterbury lätt kunde komma till Hollywell.
»Jag kan ofta komma hit.» sade Philip.
»Så roligt!» svarade Laura.
»Blott du kan vara försiktig — och jag tror att du blir det mer och mer», tillfogade han.
