Morville, som dödade Thomas à Becket, eller efter den förste baroneten, som också hette Hugo och lefde på Vilhelms af Oranien tid, då tvisten med vår gren af släkten först uppkom. Hur hängde det egentligen ihop med den saken, vet faster det?»
»Det rörde någon egendom», sade fru Edmonstone, »men jag har aldrig hört något närmare om det. Morvillarne ha emellertid alltid haft ett uppbrusande, ja, våldsamt lynne, och den osämja, som uppstått mellan sir Hugo och hans bror, hölls vid lif släktled efter släktled på det mest oförsvarliga sätt. Jag kan ännu minnas, att när jag var barn, skrämde de mig med Redclyfferna som andra barn med busen.»
»Icke alldeles utan anledning, efter hvad jag kan tycka», sade Philip. »Den här gamle mannen, som nyss har dött, hade ett underligt lefnadslopp. Man får ännu höra talas om hans dueller och galna upptåg.»
Stackars karl, jag tror, att han inte hade ryggat tillbaka för något», sade fru Edmonstone.
»Hur hängde det egentligen ihop med den där förskräckliga historien med sonen?» sade Philip. »Slog han ihjäl honom?»
»Å nej, men det var illa nog ändå.»
»Hur så?» frågade Laura.
»Det fanns bara ett barn, och modern dog tidigt. Gossen blef mycket illa uppfostrad och var lika häftig och uppbrusande som sir Guy själf, fast på samma gång ädelsinnad och varmhjärtad. Han var icke mer än nitton år, då han rymde med en sexton års flicka, syster till en violinkonstnär, som då för tiden var på modet. Fadern tog det mycket illa, och många häftiga ord föllo på båda sidor. Slutligen lät dock den unge mannen förmå sig att söka försoning. Han förde sin hustru till Moorworth, närmaste staden, och red själf
