promenerades det, och Charles drogs i sin rullstol till ställen, som han visst icke trott sig skola få se mera i lifvet. På kvällarna musicerades det och lästes lättare saker, i synnerhet poesi, emedan fru Edmonstone ansåg det nyttigt för Guy med hans lifliga fantasi att höra Charles' uddhvassa kritik öfver hans favoritskalder. Herr Edmonstone hade gifvit Guy i uppdrag att »sköta rapphönsen», medan han var borta, ty jakttiden började just nu; och skötte dem gjorde han, så att han vanligen före frukosten med Hej i sällskap genomströfvade hela det lilla jaktområdet. Det var förstås ingenting emot Redclyffe, där han knappt kunde hinna gränsen af sin egen mark på en dag, och det påstods också, att någon hört Guy med tanken därpå utropa: Mina stackars rapphöns där hemma, som ingen nu bryr sig om!»
Han var alls icke belåten, då grannarne bjödo honom till sig, i den tro att han måste ha mycket tråkigt med bara fruntimren och Charles. Vanligen brummade han först och slutade med att ha mycket roligt.
En kväll kom han hem i så liflig sinnesstämning, att han måste tala om sina nyheter genast. Ingen fanns i salongen; han sprang uppför trappan, öppnade dörren till Charles rum och ropade: »Det blir konsert i Broadstone!» Först nu märkte han, att Charles sof, och drog sig tillbaka så tyst som möjligt samt behöll sin förtjusning för sig själf till morgonen därpå, då det befanns, att Charles verkligen hört tillkännagifvandet men inväft det i sina drömmar.
Guy var nu fullständigt upptagen af konserten. Hans enda sorg var, att den skulle bli på kvällen, så att Charles inte kunde komma med, och han förundrade sig högeligen öfver att Philip icke tänkte hedra
