den med sin närvaro, förebärande, att Guy var tillräcklig eskort åt fru Edmonstone och hennes döttrar.
Philip var verkligen en smula trött på allt tal om konserten och beslöt att på själfva den betydelsefulla dagen vandra bort till en aflägsen kyrkoruin, där han skulle slippa ifrån det myckna pratet.
Just som han begaf sig på väg, hälsades han högljudt af herr Gordon.
»Hallå, Morville, hur står det till? Ni har stora festligheter i kväll, efter hvad jag hör.»
Knappast hade han gjort sig fri från honom, förrän han på nytt blef tilltalad, denna gång i hastig och förlägen ton:
»Jag ber om ursäkt, men släktskapens band — —»
Han rätade på sig, som om han varit på parad, gjorde helt om och svarade med ett eftertryckligt: »Hvad befalls?» då han fick se en mager äldre man med utländskt utseende, pråligt och smaklöst klädd, hvilken bugande och i andlös ton frågade:
»Har jag inte den äran att tala med sir Guy Morville?»
»Med kapten Morville, förlåt.»
»Jag ber tusen gånger — — det var alltså ett misstag.»
Han drog sig tillbaka, och Philip fortsatte efter ett ögonblicks tyst undran sin promenad.
Familjen på Hollywell intågade i Broadstone i en helt annan sinnesstämning, och de njöto i fullt mått af konserten, hvar och en för sig och alla i gemen. Midt under ett nummer, medan Amy var fördjupad i texten till en italiensk sång, vidrörde Guy hennes arm och pekade på en rad på programmet: »Solo på violin — — herr S. B. Dixon.»
Hon såg upp på honom med frågande min, men
