det var omöjligt att nu säga något; hon såg blott, hur färgen steg på hans kind, då violinisten framträdde, och hur han knappast vågade se upp under hela det numret.
Icke heller sade han något sedan, förrän de väl sutto i vagnen, då han öfverraskade fru Edmonstone med att utropa:
»Det är min morbror — det är omöjligt annat! Jag rider in till Broadstone det första jag gör i morgon bittida och tar reda på honom.»
»Din morbror» sade fru Edmonstone. »Det föll mig aldrig in»
»S. B. Dixon», sade Guy. »Jag vet, att han hette Sebastian. Det kan inte vara någon annan. Han reste till Amerika, som ni kanske vet. Så eget! Det måtte väl inte kunna vara möjligt, att han reser i morgon, innan jag hinner in.»
»Det kan jag aldrig tro. Musici äro alltid sena af sig.»
»Jag skulle vilja rida in före frukosten. Kanske vore det bäst att tala vid herr Redford; han har nog reda på de vid konserten medverkande; eller kanske det blir bäst att gå till boklådan. Så glad jag är! Det är just det jag alltid har önskat.»
Fru Edmonstone kunde icke säga detsamma, ehuru hon uppskattade Guys släktkärlek. Hon önskade i stället, att denne morbror icke hade uppträdt i närheten, i synnerhet icke nu, då Guys förmyndare var borta. Så undrade hon, om hon borde varna Guy; men hon vågade icke göra det heller. Karlen kunde ju ha blifvit bättre med åren, och han var ändå Guys närmaste släkting. Alltså ansåg hon sig icke ha rätt att hindra honom att rida in till Broadstone andra dagen; icke
