att min systers och min käre väns son inte kunde vara annorlunda!» svarade herr Dixon med en liflighet, som tog sig något teatralisk ut, men med tårar af verklig rörelse i sina ögon.
»Jag kände igen namnet på programmet till konserten i går», sade Guy. »Om jag icke hade varit ensam om att eskortera våra damer, skulle jag genast ha försökt få tala vid er.»
»Ack, jag tänkte mig den möjligheten, att du icke skulle kunna följa ditt hjärtas maning; men det var särdeles gynnsamt för oss, att din förmyndare icke var hemma.»
Guy kom ihåg Philips varning, och en tanke flög igenom hans hjärna, att hans förmyndare möjligen icke kunde vara af samma åsikt som han, men han kände sig trygg i medvetandet om att han talat vid fru Edmonstone.
»Hur fick ni veta, att jag var här?» frågade han.
»Det fick jag höra på ett för mig synnerligen glädjande sätt. Direktör Redford, som icke kände till släktskapen mellan oss — därom kommer jag aldrig att tala med främmande —, sade samtalsvis, att den vackraste tenor han hört hos en amatör tillhörde en hans elev, sir Guy Morville. Du kan föreställa dig mina känslor, då jag fick veta, att du var mig så nära och att du fått din kära moders talang i arf.»
Samtalet blef långvarigt, ty det var mycket att språka om. Dixon hade uppehållit en brefväxling med Markham, förvaltaren vid Redclyffe, med långa mellanrum och hade af honom hört, att systerns barn blifvit vid lif och behandlades väl af sin farfar; då sir Guy dött, hade han på sin fråga fått veta, att den unge mannen fått sitt hemvist hos sin förmyndare, hvilkens namn och bostad Markham dock icke ansett lämpligt att yppa. Morbrodern hade blifvit mycket
