fram till Redclyffe för att tala med sin far. Olyckligtvis hade sir Guy just middag för sina jaktkamrater och hade druckit en hel del. Han icke blott nekade att taga emot sin son utan måtte ha begagnat ganska häftiga och grofva uttryck om hans förbindelse med ’birfilaren’. Sonen står i förstugan och hör alltsammans, kastar sig på sin häst och rider i rasande fart därifrån i mörka kvällen. Hans hufvud slog mot en trädgren, och han dog på fläcken.»
»Den arma hustrun?» sade Amabel rysande.
»Hon dog dagen därpå, när den här gossen kom till.»
»Förfärligt!» sade Philip. »Intet under, att det åstadkom en förvandling hos sir Guy.»
»Jag har hört sägas, att det föll en hemsk tystnad öfver bordssällskapet, redan innan de hade hört hvad som inträffat — innan öfverste Harewood, som blifvit utkallad af tjänarne, kunde besluta sig för att hämta fadern dit ut. Från den stunden var också sir Guy en annan människa.»
»Och det var då, som han lät tillkalla min far», sade Philip. »Hur kom han att tänka på det?»
»Du känner ju till öfverste Harewoods villa i grannskapet af Stylehurst? För många år sedan, då kapplöpningarna vid S:t Mildreds voro så på modet, hyrde sir Guy, öfverste Harewood och några andra herrar af samma skrot och korn den där villan, där de hvarje år tillbragte en tid för att se till, hur deras kapplöpningshästar tränades. Deras tjänare hade hvarjehanda fuffens för sig och väckte så mycken förargelse i trakten, att min bror såsom församlingspräst kände sig tvungen att göra föreställningar. Sir Guy blef först mycket förtörnad men var till slut fogligare än någon af de andra. Jag misstänker, att min käre
