»Jag har frågat mig för angående honom hos gamle Redford, och jag måste tro, att han skulle vara mycket olämplig såsom umgänge för Guy; ja, man såg för resten genast på honom, att han var en gammal roué.»
»Du har alltså sett honom?»
»Ja. Han gjorde mig den äran att ta mig för sir Guy men försvann naturligtvis i full förfäran, då han märkte, hvem han råkat på. Jag har sällan sett en otrefligare individ.»
»Men hvad sade herr Redford? Visste han om släktskapen?»
»Nej, lyckligtvis inte. Så pass takt har karlen haft, att han inte skrutit med den. Ja, Redford kände inte mycket till honom personligen; han sade, att Dixon på sin tid hade satts mycket högt, hade stor talang och ett vackert utförande; men smaken har förändrats, eller kanske han har förlorat sig, så att han numera icke är bland de främsta i sitt fack, fastän han ännu har rätt mycket anseende. Detta hvad musiken beträffar. Hvad karaktären angår, är han en af de människor, som kallas ovän med ingen utom med sig själfva — precis det slags bekantskap Guy hittills lyckligen saknat för att komma in i alla möjliga galenskaper.»
»Jag tror», sade fru Edmonstone, som gärna ville intala sig själf tröst, »att så rädd för små felsteg, som Guy är, kommer han svårligen att låta förleda sig till större dårskaper. Medan han pålägger sig själf straff för ett förhastadt ord, är det inte sannolikt, att han faller för större frestelser.»
»Icke för närvarande.»
»Tycks denne Dixon vara i penningförlägenhet? Guy hörde ingenting sådant, hvilket förefaller mig som ett godt tecken.»
