»Det tror jag inte han är. Han borde inte vara det, ty han har fast lön, utom hvad han förtjänar på att medverka på konserter efter Londonsäsongen. Förslösandet af penningar på en fattig och oordentlig släkting är icke alls det värsta jag befarar.»
»Om jag bara visste hvad jag skulle göra! Det är bra illa, att min man just nu skall vara borta.»
»Mycket illa.»
Fru Edmonstone var helt uppskrämd af känslan af ansvar och mycket ifrig att få något stöd att hålla sig till.
»Hvad tycker du jag bör göra?» frågade hon i betryckt ton.
»Tala allvarsamt med Guy. Faster måste han höra på; han kan inte bli häftig mot dig, som han blir mot mig. Visa honom, hvilka olyckliga följder en sådan bekantskap måste medföra. Om Dixon vore i nöd, skulle jag inte säga ett ord, ty det vore Guys plikt att hjälpa honom; men som det nu är, kan umgänget endast bli till skada för Guy och visa honom vägen till det onda. Försök framför allt att få honom att afstå från att besöka Dixon i London. Det skulle vara säkraste vägen till olyckan. En ung man a Guys ålder i sällskap med en halfförfallen musiker vid teatern! Något värre kan jag inte tänka mig.»
»Ja, ja, jag skall tala vid honom», sade fru Edmonstone i stor hjärtångest.
Hon lofvade visserligen men fann det icke så lätt att hålla sitt löfte; dels var hon rädd att göra Guy ledsen, dels var hon osäker, om icke ett i hans tycke obefogadt klander mot Dixon skulle vara säkraste sättet att hindra Guy att begagna sitt eget sunda förstånd för att bedöma morbrodern. Alltså dröjde hon, i den förhoppning att herr Edmonstone skulle åter-
