Mary började därpå tala om sin fest för skolbarnen och framställde sina frågor.
»Å Guy, du får inte resa före Marys fest!» utropade Charlotte.
»Skall ni resa?»
»Ja, tänk så stygg han är», sade Charlotte. »Han reser, jag vet inte hvart en gång, för att ha tråkigt och läsa matematik.»
»Tyvärr är det sant», sade Guy; »jag har gjort upp med några kamrater om en gemensam kurs under senare delen af ferierna.»
»Jag hoppas ni inte reser före torsdag åtta dagar, fast det inte är något nöje att bjuda er på.»
»Å, inte behöfver du resa förrän då?» sade Amy. Gör du det?»
»Nej, jag tror jag kan stanna till fredag, och jag skulle anse det för ett stort nöje att få vara med. Tackar så mycket, fröken Ross! Jag skulle just vilja studera sådana festligheter. Får jag litet mera bast, Amy, så är du snäll! Så där ja, nu är det färdigt.»
»Präktigt. Här är namnstickan. Se, så bra Charlie har präntat namnet, Mary. Är det inte underligt, att han präntar så bra, när han skrifver så illa?»
»'De sju systrarna'» Se så, vackra systrar, väx nu och frodas, tills jag kommer och flyttar er i höst. Finns det några fler?»
»Nej, det var den sista. Kom nu, Mary, så gå vi hem till mamma.»
Guy dröjde efter för att samla ihop de många taggiga grenarna, hvilka lågo öfver vägen, och de andra gingo hemåt, medan Amy berättade, hur ledsna de voro öfver att mista Guy under ferierna, men att han tyckte sig icke kunna ägna nog tid åt läsningen här och därför redan i Oxford gjort upp om en ferie-
