brors rättframma, redbara väsen slog an på honom, och min bror å sin sida blef intresserad af sin släkting; det såg ut, som om det fanns mycken naturlig ädelhet hos honom. Jag såg honom bara en enda gång, och jag har aldrig träffat någon, som i så hög grad gjort intryck af en fulländad gentleman. När den stackars sonen var omkring fjorton år, vistades han i grannskapet af Stylehurst med sin informator och var då ofta hos oss; och efter det beklagliga giftermålet träffade min bror honom i London, fick höra, hur det tillgått och försökte åstadkomma en försoning.»
»Aha», sade Philip, »kommo de inte till Stylehurst? Jag har ett dunkelt minne af en herre, som var mycket lång, och ett fruntimmer, som sjöng.»
»Ja, din far bjöd dem till sig för att göra den unga fruns bekantskap och skref om henne till sir Guy, att hon var en liten barnslig, foglig varelse, af hvilken man kunde göra hvad som helst; han framställde också, hur olämpligt det var att lämna de unga åt uteslutande sådant sällskap som hennes bror, hvilken helt och hållet underhöll dem. Brefvet blef aldrig besvaradt, men omkring fjorton dagar efter den förskräckliga olyckshändelsen skref öfverste Harewood till min bror och bad honom komma till Redclyffe; sir Guy hade visat sig så angelägen om att få träffa just honom. Han for naturligtvis genast, och han sade sedan till mig, att han aldrig under hela sin erfarenhet såsom präst sett någon så djupt förkrossad människa.»
»Jag fann rätt många bref från sir Guy bland min fars papper», sade Philip, »och det han tillskref mig efter min fars död var rent af gripande. Dessa Redclyffar ha verkligen stor karaktärsstyrka.»
