pade, aflägsna ljud, hvilka gjorde stillheten ännu mera märkbar.
»Så ljufligt det är», sade Amabel sakta.
»Det fattas bara det högtidliga bruset från hafvet och skvalpet af den stigande floden mot klipporna för att vara fullkomligt», sade Guy. »Det är musik, det, om något är det. Hvad skall inte det öra vara, som kan uppfatta hela hafvets välljud!»
»Hvad jag gärna skulle vilja höra det!»
»Och se det. Å Amy, om jag finge visa dig hafvet i sol — det intryck af oändlighet, som man får af den ljusa, rena synranden och den otaliga mängd af glittrande ljusfläckar, som dansa mellan en själf och den — och hur fri man känner sig, när man står högst på en klippa och vinden blåser emot en rätt öfver halfva jordklotet, medan vågorna där nedanför slå mot stranden. Jag börjar riktigt törsta efter hafvet.»
»Pappa sade ju något om att du och dina kamrater kunde slå er ned vid Redclyffe,»
»Ja, men jag tror inte, att Markham skulle tycka om det, och det skulle göra gamla fru Drew alltför stort besvär.»
»Skulle de inte bli glada åt att få dig hem?»
»Jo visst, mig toge de nog gärna emot, men om de finge höra, att jag hade med mig tre eller fyra främmande herrar, så skulle de tro, att det vore riktiga vilddjur. Dessutom är det så länge sedan jag var där, att jag knappt har lust att fara dit, förrän jag skall stanna där på allvar.»
»Ja, det blir vemodigt, när du först får se det igen.»
»Och ännu har det ju inte varit någon plikt för mig att fara dit.»
»Men du blir väl glad, när du en gång kommer dit?»
