alltsammans flög det igenom fru Edmonstones hjärna, att när hon rätt tänkte på det, var det Amy och inte Eveleen, som var med Guy ständigt och jämt. De läste, de musicerade, de botaniserade och skötte sina rosor, de promenerade på terrassen — alltid de två. Hon tänkte tillbaka, och förhållandet hade länge varit detsamma. Under påskferierna, hur de då brukat se på stjärnorna om kvällarna, hur de om förmiddagarna sysselsatt sig med blommorna i växthuset och öfvat in sånger vid pianot; hur de vid långpromenader alltid gått tillsammans och hur de alltid tycktes dela hvarje nöje och sysselsättning.
Nu var ju fru Edmonstone Guy varmt tillgifven och hyste det fullkomligaste förtroende till honom, men hon funderade ändå på i hvilken utsträckning det gick an att tillåta detta. I den tanke, att han borde se mera af världen, hade hon förmått honom att så mycket som möjligt deltaga i sällskapslifvet, men detta hade endast kommit honom att så mycket närmare sluta sig till hemmet. Dock var han icke mer än tjugu år, och det fanns mycket mer för honom att se, innan man kunde rätt vara säker om att han skulle veta hvad han själf ville. Hon visste nog, att han var hedern själf, men hon hade en viss fasa för att låta honom binda sig vid en af hennes döttrar, innan han riktigt var i stånd att bedöma sina egna känslor. Å andra sidan, ifall han icke hade någon annan tanke än att vara som en bror, tyckte fru Eddmonstone, att det icke var bra för hennes stackars lilla Amy, som kunde komma att fästa sig så vid honom, att hon alltför mycket skulle sakna honom, då han flyttade till sitt eget hem. Det vore bäst att i tid påminna henne om att de icke voro syskon och genom att lägga band på det nuvarande otvungna umgänget bespara henne
