Hon kunde hvarken tala eller se upp; hon gömde ansiktet mot moderns axel och tryckte sig hårdt intill henne, medan fru Edmonstone ömt smekte henne och slutligen sade: »God natt nu, min egen flicka.»
»God natt, käraste mamma — jag är så ledsen», hviskade Amy till svar.
»Du behöfver inte vara ledsen, barnet mitt; tag dig bara litet i akt. God natt.»
Det skulle vara svårt att säga, hvilkenderas kinder som blossade mest.
Stackars lilla Amy! Hon frågade sig själf gång efter annan, hvad hon hade gjort och hvad hon skulle göra. Det senaste var då tydligt; hon visste hvad som var rätt, och det måste ske. Det skulle bli slut på mycket, som varit roligt — hon blef ännu hetare om kinderna, när hon betänkte, hur roligt det varit — men om det inte var alldeles som sig borde, om mamma inte gillade det, så fick det inte fortfara. Sant var, att allt, hvad hon gjorde, erhöll sin krydda af Guys deltagande; hennes hjärta slog högt, då hon hörde hans hvissling, och hans minsta ord förnam hon genom sorlet från ett stort sällskap; ingenting var helt utan honom, ingenting bra utan hans gillande — men så mycket mera måste hon blygas. Nu måste det bli slut, hur det än skulle gå. Amy knäföll och bad, att hon skulle få kraft att hålla sitt beslut.
Hon visste icke, hur mycket af denna stränghet mot sig själf hon hade lärt af det föredöme hon i två år haft framför sig. Icke heller tänkte hon på, huruvida dragningen varit ömsesidig; hon anklagade blott sig själf och anade icke, att hon genom sin tillbakadragenhet skulle komma att göra Guy ledsen.
Då Laura morgonen därpå kom in för att fråga, hvad mamma hade sagt om deras plan, blef Amy för-
