på henne. Hon blef tystlåten, men Guy vädjade till henne. Så sprang hon fatt Charlotte, men vid nästa grind var Guy åter vid hennes sida. Ändtligen slöt hon sig till sin mor, och genom att hålla sig till henne redde hon sig rätt bra, så länge de voro i prästgården. Men när de fortsatte, var det hon, som red på åsnan, och denna var, såsom vanligen hennes likar, besluten att gå i spetsen, så att de, då Guy höll sig bredvid, kommo ännu mer på tu man hand än någonsin.
På toppen af åsen fingo de en härlig och vidsträckt utsikt öfver präktiga skogar, silfverglänsande sädesfält, grönskande ängar och en aflägsen strimma af hafvet i det blånande fjärran. Amy visste, att detta var Guys förtjusning och vidare, fast hon icke ville erkänna det för sig själf, att det var just henne han velat visa det. Det var också så naturligt att vädja till honom vid åsynen af något vackert, att fråga, om det var som vid Redcelyffe, att hon äfven nu var nära däran att göra som vanligt; men så kom hon ihåg sig, rodnade och lät sin mor tala.
Guy hade mycket att förevisa. Det fanns en skogssluttning i närheten, från hvilken han skaffat Amy många botaniska rariteter, och nu ville han, att hon skulle se deras växtplats. Hur gärna fru Edmonstone än ville, kunde hon inte klättra dit ned; Eveleen fick inte trötta sig så mycket, Laura brydde sig inte om botanik och var rädd för björnbärsbuskarna, och Amy var tvungen att stå och titta ned åt sluttningen och säga: »Nej tack, jag tror inte jag kan följa med», och sedan gå tillbaka till Mary och Charles, medan Charlotte med hög röst ropade, att det var väldigt lifvadt och att Amy var dum, som inte kom. Strax var Guy tillbaka och sade med sitt milda, bevekande tonfall, att det inte alls var svårt att komma
