Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

Guy insättande som ett yrväder, hoppande, skuttande, hojtande, sjungande och hvisslande. Det där eviga hvisslandet retade mig alltid.»

»Hur tog sir Guy det där?»

»Det var eget att se, hur Guy kunde prata med honom, redogöra för allt hvad han haft för sig, skratta, gnugga händerna, fara omkring i sin liflighet — allt utan mer gensvar, än om han talat till en bildstod.»

»Menar du, att sir Guy inte tyckte om det?»

»Det gjorde han nog på sitt sätt. Då och då gaf han Guy ett ögonkast eller en liten nick med hufvudet, som visade att han hörde på; men det var en så obetydlig uppmuntran, att mindre lifliga lifsandar än Guys skulle ha blifvit dämpade.»

»Tyckte du på det hela om gossen?» sade Laura. »Jag hoppas väl, att han inte har det där fasliga Redclyffska lynnet? Å, tror du? Det var bra ledsamt.»

»Det är en hurtig pojke», sade Philip, »men jag tyckte inte, att sir Guy behandlade honom rätt. Stackars gamle man, han gick helt och hållet upp i sonsonen, och hans enda tanke var att hålla honom borta från allt ondt. Han ville aldrig låta honom vara med andra gossar och höll honom så bunden af föreskrifter och så strängt öfvervakad, att jag inte begriper, hur någon pojke kunde stå ut med det.»

»Och ändå säger du ju, att han sprang till sin farfar med allting», sade Amy.

»Ja», sade hennes mor, »jag tänkte just säga, att så länge det fortfor, kunde det inte vara farligt.»

»Som jag nyss sade», återtog Philip, »är han mycket uppriktig och hade anlag att bli en ädel karaktär; men en riktig Morville är han. Jag kommer ihåg något, som kan visa er både hans bättre och sämre sidor. Ni vet, att Redclyffe har en naturskön belä-