»Tänk inte på det», sade han helt öfverraskad.
»Det var nog också vårt fel, fast jag inte kunde hindra det; jag skulle ha hållit bättre ordning på Charlotte, men de andra ville inte låta henne höra på mig. Jag visste, att du skulle tycka särskildt illa om det, och jag blef så ledsen.»
»Du — — ja, jag blef det också. Men det är nu detsamma. Amy», tillade han allvarsamt, får jag be dig gå med mig ett litet stycke? Det är något jag måste tala vid dig om.»
Var detta sådant, som mamma inte gillade? Ack nej! Amy kände, att nu måste hon stanna, och sanningen att säga var hon glad däråt, fast hennes hjärta slog fortare och fortare, medan Guy drog till sig en hängande kvist af en noisetteros och vred den mellan händerna samt efter några ögonblicks tystnad började tala utan tvekan, fastän med lätt darrande röst och utan att se på henne.
»Du bör få veta, hvarför dina ord och blickar inverka så på mig, att jag kommer att bära mig så åt, som i går kväll. Jag blygs för mig själf — jag vet, hur illa det är och hur orimligt det gör hvad jag nu tänker säga. Jag vet inte precis, hur länge det har varat, men nästan ända sedan jag först kom hit, har det inom mig hållit på att växa upp en känsla för dig, sådan som jag aldrig kan ha för någon annan.»
Amy blef blossande röd, och ingen kan beskrifva, hvad hon kände, medan han efter ett kort uppehåll fortfor, nu mindre lugnt än förut:
»Om det någonsin skulle kunna finnas lycka på denna jorden för mig, så skulle det vara genom dig — du, som alla dessa tre åren har varit mitt ljus och min glädje här. Hvad jag känner för dig, Amy, kan jag inte ens försöka att tala om. Men jag vet ju allt
