Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/182

Den här sidan har korrekturlästs
178
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

se, hur ögonen strålade under de nedslagna ögonlocken, förrän det knackade på dörren och Guy i samma ögonblick stod där med ett nästan lika blossande ansikte som det Amy åter gömde i moderns knä.

»Stig in, Guy», sade fru Edmonstone, då han stod kvar på tröskeln liksom tvekande, och det låg ett ömt och stolt leende öfver hennes drag, som var ännu mer uppmuntrande än orden. Amy rörde på sig, som om hon ämnat gå.

»Gå inte», bad han ifrigt, »om du inte själf vill!»

Amy ville inte alls, i synnerhet som hon nu hade sin mor att hålla sig till, och hon satt kvar på pallen och höll fast sin mors hand, såg upp på Guy, så fort hon kände sig ha nog mod, och sänkande blicken, när han sade något, som tydde på, hur mycket mer han värderade den lilla enfaldiga Amy, än hon var värd.

»Ni vet, hvad jag ämnar tala om», började han, där han stod vid kaminen, såsom han brukade vid sina samspråk med fru Edmonstone; och så upprepade han ungefär detsamma, som han i trädgården hade sagt åt Amy, fastän mycket mindre lugnt och sammanhängande och i mycket mera varma ordalag, som om han nu, då hon var under sin mors beskydd, behöft lägga mindre band på sig själf.

Ingen kunde vara lyckligare än fru Edmonstone, hon, som höll så hjärtligt af Guy, som i hvarje ord läste ädelheten af hans karaktär, som nu gladdes öfver att hennes lilla Amy kunnat vinna en sådan tillgifvenhet och öfver att bådas första ingifvelse varit att förtro sig åt henne. Den enda svårigheten var att kunna vara nog förståndig; då Guy talade om sig själf såsom opröfvad, var det jämt och nätt hon kunde afhålla sig från att förklara, att det fanns ingen hon litade så helt på.