»Bara du fortsätter såsom du har börjat, Guy», sade hon.
»Om ni säger, att jag får hoppas! Å, fru Edmonstone, kan det vara orätt, att en jordisk bevekelsegrund kan äga en makt, som ibland tycks vara större än den högsta?»
»Däri ligger just det bästa skälet att hysa förtroende för dig», sade hon. »Om du talade om att hålla dig till rätta vägen endast för Amys skull, så kunde jag vara osäker; men då hon ställes i andra rummet, så finns det verklig trygghet.»
»Om det vore tillräckligt att tala om det», sade Guys.
»En sak bör jag ändå säga», fortfor hon. »Du är ju mycket ung, som du vet, och fast — — fast jag inte vet, om jag af mig själf skulle tänka på det, så skulle en klok och förståndig mor i mitt ställe säga, att du ännu har sett för litet af världen och lätt kunde komma att träffa på någon, som du kunde tycka mer om än din förmyndares lilla anspråkslösa dotter.»
Den blick han gaf Amy var värd att ses, och han svarade leende:
»Jag är glad, att ni inte säger det af er själf.»
»Det är mycket förmätet af mig att säga något alls, då pappa är frånvarande», sade fru Edmonstone leende, »men jag är säker om att han skall tycka på samma sätt, att sakerna måste förbli som de äro och att det är vår skyldighet att inte låta dig vara eller känna dig annat än fullkomligt fri.
»Ja, kanske det är riktigt af er», sade Guy motsträfvigt. »Jag får väl i alla fall inte klaga. Det är redan alltför mycket, att ni inte alldeles ger mig afsked.»
Ingen tänkte på, hur tiden led, förrän Charlotte kom inrusande och ropade:
