knä vid sin säng med händerna för ansiktet och bad till Gud, att hon måtte vara tacksam nog och aldrig bli honom ovärdig.
Hvar och en ville helst bli utaf med alla andra, utom fru Edmonstone, ty alla utom Charlotte gissade sig till hvad som händt, och till och med hon såg, att något var på färde. Lady Eveleen var mycket plågad af nyfikenhet, men hon var barmhärtig nog att inse, att de måste tala vid hvarandra, innan det blef hennes tur, och hon inbjöd mycket vänligt Charlotte att komma med ut i trädgården, där hon underhöll henne med intressanta skildringar från sin senaste kostymbal.
Charles och Laura vunno emellertid icke mycket genom denna välvilliga manöver, ty deras mor hade gått upp till Amy igen, och de fingo nöja sig med sina gissningar. Charles blåste på sin högra hand och frågade Laura, hur hennes kändes. Hon såg upp från det arbete, hvarmed hon börjat flitigt sysselsätta sig, och såg frågande på honom, som för att se, om han menade något särskildt.
»För min del», tillade han, »trodde jag med säkerhet, att han skulle ta med sig somliga af familjens händer.»
»Jag förmodar, att vi snart få någon förklaring», sade Laura stillsamt.
»Snart! Om jag hade så pass brukbara fortkomstledamöter som du, skulle jag visst inte vänta så länge, som tills annat folk tycka det är snart nog.»
»Jag tänker hon helst vill vara i fred med mamma», sade Laura och fortsatte med sitt arbete.
»Jaså, du tror också, att det ligger något under?» sade Charles och tittade på henne; men han märkte, att hon inte tyckte om det, påminde sig att hon länge sett nedstämd ut och afhöll sig från att säga mera.
