»Å Charlie, kära Charlie» Hon kysste honom, men rodna kunde hon inte mera, ty hon var redan så röd hon kunde bli. »Det är inte alls något sådant.»
»Inte något sådant! Hvad är det då, som helt tvärt har gjort dig till en kalkontupp och kom honom att så godt som vrida af mina olyckliga fingrar? Inte något sådant — det må jag säga!»
»Jag menar — jag menar bara, att vi äro alldeles för unga än, och jag är så dum.»
»Är det hans bevekelsegrund?»
»Du måste göra mig mycket bättre och förståndigare först. Å, om jag bara kunde bli god nog!»
»Hvad den saken angår, så anser jag ingen annan god nog att ta vård om en sådan liten dum varelse. Men hvad är det då, som är eller inte är?»
»Det är ingenting alls, förrän vi bli äldre. Åtminstone vet du, att pappa inte har hört det än.»
»'Ifall min fader ger sitt bifall', som den irländska flickan svarade i brudstolen. Men berätta mig nu alltsammans — det vill säga allt, hvad du har lust till, ty nu kommer du att få hemligheter för mig, du lilla Amy.»
Under tiden hade fru Edmonstone gått ned till Laura. Stackars Laura! Så fort hennes bror hade lämnat rummet, lät hon sitt vanligen så väl behärskade ansikte antaga ett naturligare uttryck af oro, nästan af ångest och grämelse, och började gå fram och åter i rummet med hastiga steg, i det hon mumlade knotande ord för sig själf.
Så fort någon rörde vid låset, återtog hon hastigt sin vanliga min.
»Ja, Laura», sade fru Edmonstone med ett gladt leende, viss om deltagande som hon var.
