Laura tyckte, att detta var för mycket sagdt, men hon måste erkänna, att Guy hade stark pliktkänsla. Nu kunde de icke fortsätta samtalet längre, ty Eveleen och Charlotte hördes närma sig, och Laura frågade hastigt, hur man skulle göra med Eva, hvilken säkert gissade något.
»Vi måste tala om det för henne och ha henne att lofva tiga», sade fru Edmonstone. »Jag skall göra det själf, men vi få vänta, tills vi ha talat vid pappa. Vi ha tagit oss friheter nog i hans frånvaro.»
Laura träffade icke sin syster förrän vid måltiden, då Amy kom ned med en rodnad och ett uttryck, som så förskönade henne, att Charles bara önskade att Guy hade sett henne. Hon sade icke mycket och försvann så snart som möjligt, men Laura följde efter upp, och de båda systrarna omfamnade hvarandra ömt.
»Mamma har talat om det för dig?» sade Amy. »Å, det har gjort mig så lycklig, och alla äro så snälla.»
»Kära, kära lilla Amy!»
»Jag är bara rädd — —»
»Han har börjat så bra — —»
»Å, prat, du tror väl aldrig, att jag kan vara rädd för honom? Nej, visst inte! Men om han skulle ta mig för mer än jag är värd. Ack Laura, Laura! Hvad jag skulle vilja ge till för att vara så snäll och förståndig som du! Jag får inte längre vara lilla dumma Amy.»
»Kanske han tycker mest om dig som du är?»
»Jag menar inte klokheten nu; det kan jag inte hjälpa, och han vet, att jag är dum — men jag är så rädd att han tror, att jag har mera värde än jag har. Du vet, han har ett slags solsken i sina ögon och sitt hjärta, som gör, att allt han håller af ser bättre och
