Lady Eveleen fick slutligen förtroende om saken och lofvade heligt att tiga därmed. Hon var i själfva verket rätt glad, att hennes obetänksamhet icke haft några ledsamma följder — snarare motsatsen — och bad sin »kära lilla tant» äfven förlåta Charlotte, efter denna hittills under den allmänna förvirringen undsluppit de väl förtjänta bannorna. Och i sitt hjärtas glädje gick fru Edmonstone in därpå.
FJORTONDE KAPITLET.
»Min käre bror Philip!
Du vet, att jag icke gärna ställer till obehag för någon; därför lämnar jag dig full frihet att göra hvilket bruk du vill af följande fakta, hvilka jag råkat få reda på.
Sir Guy Morville har flera gånger visat sig här i staden i sällskap med Tom Harewood, den värst utsväfvande af gamle öfverstens söner. Som du kanske vet, bor öfversten just nu vid Stylehurst, och båda sönerna äro hemma; sir Guy sade, då han var här, att han ämnade göra visit hos dem. Sedan har man också sett honom mer än en gång i sällskap med folk af tvetydigt yttre, och för några dagar sedan fick min jungfru se honom komma ut från ett hus på en af de allra sämsta gatorna, där inga aktningsvärda familjer bo. Jag skulle emellertid aldrig ha tänkt på att nämna detta, om icke en annan omständighet väckt min uppmärksamhet. Då jag i dag fick vänta uppe på banken, kom en karl in, hvilken jag vet är yrkes-
