Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/195

Den här sidan har korrekturlästs
191
FJORTONDE KAPITLET.

först anhålla, att farbror lofvar att inte nämna min systers namn — inte ens till faster.»

»Nå ja, det går an; jag lofvar det. Se så, tala om nu!»

»Det är sannolikt, att unge Harewood har lockat honom i dåligt sällskap. Man kan inte längre tvifla på att han har spelat.»

Philip var icke beredd på verkan af dessa ord. Farbrodern for upp och utropade: »Spelat! Det är inte möjligt! Det är något eländigt förtal! Jag tror inte ett ord af det! Jag vill inte höra sådant prat om honom», upprepade han, stammande af vrede, och gick fram och tillbaka i rummet. Det varade emellertid inte länge; Philips orubbliga lugn kufvade honom slutligen, så att han satte sig ned och sade i mer behärskad ton:

»Det är ju omöjligt. Kom i håg, att han anser sig bunden af ett löfte att aldrig röra en biljardkö eller ett kort.»

»Jag skulle ha trott det vara omöjligt, om jag inte sett, hur folk kringgår alltför stränga förbud. Pliktkänslan är det enda, som lägger verkligt band på någon.»

»Pliktkänslan! Jag undrar just, hvem som har så mycket pliktkänsla som Guy!» utropade herr Edmonstone. »Det har du själf sagt väl femtio gånger, och min hustru likaså, och Charles med. Jag skulle lika gärna misstro mig själf.»

Han höll på att förifra sig på nytt, men åter inverkade Philips lugn som ett stillande medel, och han frågade:

»Nå, hvad har du för bevis? Kom ihåg, att jag inte nöjer mig utan de allra starkaste. Jag vet inte, om jag ens skulle tro mina egna ögon emot honom.»