veta, hvad jag tänker om honom, med hans egendom och hans myckna pengar och alltihop.»
»Jag kunde nog tro, att farbror skulle känna det så.»
»Känna det, ja — och han skall minsann få känna på, han med. Såå, sir Guy, du trodde du hade en gammal toker till förmyndare, som du kunde slå i hvad som helst? Men nu skall du få se på annat.»
»Det är väl bäst att vara lugn och låta honom förklara sig, om han kan.»
»Lugn! Jo, du kan tala om att vara lugn, men det är inte så godt, när det gäller ens dotter.»
Hur det var, lyckades Philip något lugna herr Edmonstone, hvilken emellertid var fast besluten att genast skrifva till Guy, »innan han var en dag äldre».
Philip gillade på det hela detta beslut, ty han visste, att hans farbrors vrede annars snart skulle dunsta bort vid slitningen mellan stridiga känslor, hustruns och Amys sorg och hans egen stora partiskhet för sin myndling. Och ett bref, hvars författande Philip själf öfvervakat, skulle förmodligen bli både kraftigare och försiktigare stiliseradt, än om herr Edmonstone lämnades åt sig själf.
Brefvet fick efter Philips diktamen följande lydelse:
»Ditt bref med dagens post har mera bedröfvat än öfverraskat mig, då det endast bekräftar hvad jag förut fått veta — att du, antingen af brist på kraft att motstå dåliga människors lockelser eller ock till följd af ditt eget lättsinne, har kommit i den olycksaliga och förnedrande vanan att spela och att däraf härleder sig den förlägenhet, som kommit dig att begära penningar af mig. Det gör mig bitter sorg att se, att hvarken de grundsatser du hittills har tyckts äga eller de löften du förr aktat heliga, ja icke ens
