mycket nöjda med att bli infångade. De kråmade sig så stolt, då han smekte dem, och sågo på honom riktigt med tillgifvenhet, med sina gula ögon.»
»Det var ett bra slut på historien», sade Amabel.
»Den är inte slut än», sade Philip. »Jag blef förvånad öfver att Guy tog det så lugnt i stället för att bli utom sig af förtjusning, såsom han brukade. Han bar dem hem; men det första jag hörde andra dagen var, att han skänkt dem till en af arrendatorerna att för hålla sparfvarna ur trädgården.»
»Gjorde han det af sig själf?» frågade Laura.
»Det var just det jag så gärna hade velat veta, men så fort man rörde vid ämnet, blef han så mörk, att jag tyckte det var bäst att tiga. Nu är jag tvungen att gå. Adjö, Amy; måtte din kamelia få en ny blomma, tills jag kommer igen; jag undgår nu åtminstone trädgårdsutställningen.»
»Adjö», sade Charles. »Stick familjetvisten i fickan, tills du kan stoppa ner den i gamle sir Guys graf, ifall du inte vill utkämpa den med unge sir Guy, hvilket vore det mest spännande och intressanta.»
Philip var redan borta, innan han slutat. Fru Edmonstone såg ledsen ut, och Laura sade: »Charlie, att du skall låta din lust att skämta springa bort med dig så där!»
»Jag önskar jag hade något annat, som sprunge bort med mig», sade Charles.
»Ja», sade hans mor i sorgsen ton. »Ditt glada lynne är en välsignelse, men hvarför skall du missbruka det? Om du fått det för att uppehålla ditt mod under plågor och ensamhet, hvarför använda det att reta andra?»
Charles såg mer otålig än förlägen ut, och det var egentligen Amy, som tycktes taga förebråelsen åt sig.
