besökas. Han hade alltid varit klent begåfvad och hade varit utsväfvande mest af dumhet och ytlighet; nu var han gammal, och fast Guy icke kunde finna hans sällskap särdeles roligt, mottog han hans bjudningar för farfaderns skull.
När de båda sönerna kommo hem, igenkände Guy i dem den sortens unga män, som han i Oxford mest var van att undvika, lika mycket af motvilja som af grundsats; väl gick han icke alldeles ur vägen för dem, men han råkade dem sällan, ty han hade fullt upp att göra, och hans kamrater voro trefligt sällskap. De hade det muntert nog vid South Moor, och Guys glada lynne lifvade upp dem allesammans.
Första gången herr Wellwood besökte sina kusiner i S:t Mildreds, de båda döttrarna till den officer, som fallit i duellen med gamle sir Guy, talade han för tjugonde gången om hur präktig Morville var; sedan sade han, att han visst inte skulle ha besvärat dem med någon af sina elever, men Morville skulle anse det för en ädelmodig handling af dem, om de ville ta emot honom, och dessutom önskade han att göra dem bekanta med en person, som han satte så högt. Guy blef alltså införd i en helt ny värld. De två systrarna voro ett i allting. Jane, den yngre, var en godhjärtad men mera vanlig människa, hvilken, om hon varit för sig själf, aldrig skulle hafva sträckt sig utom de vanligen förekommande plikterna och kärleksverken; men Elisabet var en af dem, som tid efter annan uppstå som brinnande och skinande ljus. Här gällde det icke att tillbringa ett lugnt och behagligt lif med så pass mycket tjänande af nästan, som lät förena sig med bekvämligheten; det var att offra tid, krafter och egendom — icke blott ge bort hvad hon kunde undvara utan rent af dela allt med de fattiga, utan att
