spara något för framtiden. Hon icke blott undervisade de unga och besökte de nödlidande, hon tog fader- och moderlösa till sig och vårdade de sjuka dag och natt.
Guy beundrade de båda systrarna mer och mer, och månget långt bref skref han om dem till fru Edmonstone, viss om att Amy skulle få läsa dem.
Men världen hatar bittert all godhet, som tycks gå utom dess mått, och det bildades ett starkt parti emot systrarna. I spetsen därför stod fru Henley, som i hemlighet kände på sig, att Elisabet Wellwood var just hvad Margaret Morville kunde och borde ha blifvit. Hon klandrade dem med skärpa, väl icke för deras kärleksverk men för små egenheter, som gärna kunde fått förbli obemärkta, öfverstrålade af glansen från deras goda gärningar. Därvid begagnade hon sig af sin fars aktade namn, och många, som funno det bekvämt, slöto sig till henne och vållade de ädla kvinnorna en oändlighet med svårigheter.
Guy blef mycket uppbragt öfver det usla förtal han fick höra om sina nya vänner. Han kände tillräckligt till prosten Morvilles åsikter genom fru Edmonstone och Philip för att inse, att hans dotter gjorde ett ovärdigt bruk af hans myndighet. Han hade därför svårt att hålla god min, när han hörde människor sitta i lugn och ro och håna dessa arbeterskor, hvilka ägnade hela sitt lif åt de arma; och om han någon gång vågade tala ut, var det med en skärpa, som föreföll förvånande från en så ung man. Fru Henley var rädd för honom, och som hon annars inte var det för någon annan än sin bror, tålde hon honom icke rätt.
En dag hade Guy varit på middag hos Henleys och begaf sig på väg hemåt, glad åt att slippa ifrån doktorinnan och hennes goda vänner och redan på förhand njutande af tanken på den långa promenaden öfver
