Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/211

Den här sidan har korrekturlästs
207
FEMTONDE KAPITLET.

Tidigt morgonen därpå stack Guy in hufvudet i Wellwoods rum, tillkännagaf, att han måste gå in till S:t Mildreds i egna angelägenheter men skulle vara tillbaka senast klockan elfva, sprang utför trappan, ropade på Hej och bad husmodern om en bit torrt bröd och en skål söt mjölk.

Glad att han ändtligen fått klarhet men icke munter nog att kunna hvissla, begaf han sig åstad öfver heden genom den hvita morgondimman, som i fantastiska former svepte omkring höjdernas sluttningar, och tänkte leende på Brockens spöke, när han fick se sin egen långa skugga falla på dem.

Icke utan svårighet fann han den rätta gränden och den lilla butiken, där en smutsig tjänstflicka höll på att sopa trappan, medan luckorna ännu icke voro nedtagna. Han frågade, om herr Dixon bodde där. »Ja», sade fickan och stirrade på honom med häpnad öfver att en så fin herre kunde vara där så tidigt på morgonen och fråga efter herr Dixon.

»Är han hemma?»

»Ja, men han är inte uppstigen än. Han kom så sent hem i natt. Vill ni tala vid honom? Jag skall säga åt fru Dixon.»

»Är fru Dixon också här? Säg då åt henne, att sir Guy Morville gärna skulle vilja tala med henne.»

Flickan neg, skyndade bort och återkom med en hälsning från fru Dixon, att han skulle vara god stiga in. Hon förde honom genom en mörk förstuga och uppför en ännu mörkare trappa in i ett litet dystert förmak med röd- och grönrandig matta, en eldstad, prydd med utklippta pappersremsor, och i luften en stark doft af konjak och cigarrök. På bordet var dukadt till frukost, men ingen var där inne utom en liten sjuårig flicka i nätt men sliten svart klädning.