redd och sedan med afsikt gått mycket långsamt genom öfre förstugan och nedför trappan, så att hon hade hört nästan alltihop.
»Jag vet inte», sade unge Graham, »Någon be ställsam människa tycks ha ställt till obehag mellan honom och hans förmyndare. Jag skulle icke vilja vara i den personens kläder, om han råkade på honom just nu. Riktigt illa måtte det ha varit, ty jag har aldrig sett en karl så rasande ond. Det är visst bäst jag går efter honom och ser hvad han tar sig till.»
»Ni tror inte», sade fru Henley och höll honom tillbaka, »att hans förmyndare kan ha haft skäl att göra anmärkningar?»
»På Morville? Den förmyndaren skulle ha skarpa ögon, som skulle kunna upptäcka något att anmärka på den myndlingen. Det finns inte en bättre och mer stadgad pojke — han är bara alldeles för allvarsam.»
»Ja», tänkte fru Henley, »kamraterna hålla naturligtvis ihop.» Och så lät hon honom gå utan vidare frågor. Men när han kom ut ur huset, var Guy redan försvunnen, och det var omöjligt att få reda på honom.
Guy hade rusat ut med en känsla, som om han icke kunnat uthärda utan att få luft och rörelse; han skyndade framåt i rasande fart, öfver berg och dal, utan att veta hvart han tog vägen och nästan ur stånd till en redig tanke.
Af rent kroppslig utmattning sjönk han slutligen ned på en sten, kastade af sig hatten och lossade på halsduken, så att den friska vinden fick spela omkring de bultande tinningarna och hjärtats nästan pinsamma slag så småningom lugna sig.
Hvilken oerhörd nedrighet af Philip! Att med vett och vilja förtala honom för hans käraste vänner
