— att beskylla honom för att ha brutit sitt högtidliga löfte — och hvad som kändes nästan bittrast, att så förgifta den godhjärtade herr Edmonstone, att han låtit drifva sig till en anklagelse, som var honom så olik!
Och Amy —! Att förlora Amy för alltid!
Men Philip skulle få stå till svars för detta. Ja, det skulle han! Hade inte Guy i åratal, ja, ända från första bekantskapen, känt hans klandersjuka, hans illvilja vid hvarje sammanträffande — hade Philip inte gjort allt för att misstyda Guys ord och handlingar, att nedsätta honom inför sig själf och andra — och allt hade Guy burit med tålamod, alltjämt ånyo sträfvande att vinna hans förtroende och vänskap! Men nu var det slut; allt skulle ha kunnat fördragas och förlåtas utom detta, att utså osämja mellan Edmonstones och Guy.
Med sammanbitna tänder satt Guy där, som en äkta Morville, och tänkte ut för sig själf, hur han skulle resa till Philips garnisonsort, öfverraska honom på hans rum, ställa honom till svars för hans lögner och straffa honom för alla — ja, för alla hans oförrätter. Ändtligen skulle han få sota för dem!
Han såg sig om — något måste snart göras. Det led mot kvällen; solen var nära sin nedgång, och rundtomkring det gyllene strålklotet, som sjönk mot synranden midtför honom, lågade aftonhimmeln i guld och purpur.
Åsynen häraf verkade på Guy som ett väckelserop. Den goda ande, som styrt och ledt honom under alla dessa tjugu år, hade blifvit bortjagad blott för en kort stund. Den tillhviskade honom nu de gamla välkända orden:
