Det var länge sedan mörkt, då Guy, trött och matt till kropp och själ, återkom till landtgården och gick till hvila.
SJUTTONDE KAPITLET.
Philip inställde sig vid Hollywell, såsom han lofvat, och han hade ett sådant uttryck af rättvis hämnare, att Charles, ehuru okunnig om hans ärende, hälsade honom som »Don Philip II, åtföljd af hertigen af Alba, alguaziler, corregidorer och rättstjänare».
»Har det händt något ledsamt, Philip?» sade Amy — en fråga, som slog honom med förvåning, ty han kunde aldrig föreställa sig, att hon icke skulle ha hört något.
»Inte hvad mig beträffar, Amy», sade han allvarsamt, och hon skulle inte ha tänkt vidare på saken, om inte hennes mor sett så orolig ut.
»Frågade du efter bref på posten?» sade Charles. »Guy behandlar oss oförsvarligt — öfvar sig förmodligen i själfförsakelse på oss. Finns det inte bref från honom?»
»Jo», sade Philip motsträfvigt.
»Nå, hvar har du det?»
»Det är till farbror.»
»Å!» sade Charles med missräkning. »Är du säker på det? Du har bestämdt inte märkt mitt M. Han har varit skyldig mig bref nu i fjorton dagar. Låt mig se!»
