Icke litet öfverraskad blef Philip öfver att märka, att Guy visste hvem som anklagat honom, men han gissade sig till, att herr Edmonstone nämnt något därom i slutet af brefvet, hvarjämte hans uttryckssätt måtte ha förrådt, att han dikterat större delen af innehållet. Han beslöt i tysthet att hädanefter aldrig aflägsna sig, förrän ett bref efter hans diktamen var väl undertecknadt och försegladt.
»Nå!» utropade herr Edmonstone och slog triumferande med sina handskar inuti sin flata hand. »Nu är det ju bra igen. Jag kunde väl tro det. Han kan inte ens gissa, hvad det är fråga om. Det var bra väl, att vi inte oroade stackars liten Amy. Hvad säger du, mamma — nå, Philip?»
Det sista yttrades i vida mer tveksam och mindre triumferande ton än början.
»Jag undrar på att farbror kan tycka så», sade Philip.
»Hvad mer vill du ha?» sade herr Edmonstone hastigt.
»Förtroende.»
»Hvad? Å, han säger ju, att han gifvit sitt ord på att tiga.»
»Det är mycket lätt att säga: jag kan inte tala om det, ty jag har lofvat tiga, men icke är det hvad man i allmänhet kallar att rättfärdiga sig, i synnerhet icke när man tänker på, hur nära han stått er.»
»Ja, det är då sant, att han kunnat tala om litet mera. Mig hade han inte behöft vara rädd för.
»Det är hans vanliga förbehållsamhet och trots.»
»Det är ett mycket hyggligt bref, det är min åsikt», sade herr Edmonstone och vände sig bort, »förståndigt och snällt på alla sätt — och om han aldrig har spelat i sitt lif, så hvad kan du mer begära?»
