ju icke hjälpas, och hade allt gått sin jämna gång, hade han aldrig vidare tänkt på det; men nu bidrog det att uppehålla hans värdighet i hans egna ögon och skydda honom för Philips ogillande, och alltså framhöll han det så mycket som möjligt, hvilket så grämde fru Edmonstone, att hon icke vidare vågade försvara Guy.
»Nå ja», fortfor herr Edmonstone, »frågan är hvad man nu skall göra. Säg, Philip? Om han bara hade skrifvit med litet mer öppenhet — jag afskyr hemlighetsmakeri. Jag skall skrifva och säga åt honom, att det inte duger, det här — eller hur, Philip?»
»Vi skola resonera om det sedan», sade Philip.
Fru Edmonstone förstod, att detta betydde i hennes frånvaro, hvarför hon steg upp och gick sin väg, fruktande att det skulle bli omöjligt att bespara Amy detta bekymmer, ehuru hon icke betviflade, att Guy skulle kunna bevisa sin oskuld. Hon fann Amy väntande i sängkammaren.
»Ring inte, snälla mamma», bad Amy. »Jag skall hjälpa dig med klädningen. Å, mamma — jag vet inte, om det är riktigt att fråga, men om du bara ville säga mig, att det inte är något på tok!»
»Jag tror inte, att något verkligen är på tok, mitt barn», sade fru Edmonstone och kysste henne, då hon såg, hur färgen skiftade på hennes kinder. »Det är något oklart med penningsaker, som har gjort pappa ledsen.»
»Och hvad har Philip att göra med det?»
»Det kan jag inte riktigt säga, men jag tror, att Margaret Henley har sagt något, fastän jag icke har hört alltsammans.»
»Har du sett hans bref, mamma?» frågade Amy med låg, skälfvande röst.
