»Ja. Det är så alldeles likt honom, och han säger absolut nej till alla anklagelser.»
Amy sade icke högt: »Då äro de falska», men hon rätade på sig.
»Då är väl pappa nöjd?» sade hon.
»Jag betviflar inte, att allt blir uppredt så småningom», sade hennes mor, »men ännu är det en del, som är oförklaradt, och jag är rädd för att det en tid bortåt kanske blir litet oroligt. Jag är ledsen för din skuld, min lilla Amy, att detta moln skulle komma», tillade hon, i det hon vemodigt strök sin dotters långa, mjuka hår.
»Jag sade, att jag skulle lära mig att vara tålig!» hviskade Amy för sig själf. »Men», tillade hon nästan barnsligt naivt, medan hennes ögon fylldes af tårar, jag kan inte uthärda, att de plåga honom. Om Philip ville låta pappa ensam ordna den saken! Guy kommer att bli ond, och sedan blir han ledsen på sig själf.»
De afbrötos af andra ringningen, men Amy sprang som hastigast, på vägen ner, in i sitt eget rum.
»Jag sade, att jag skulle lära mig vara tålig och stark», sade hon till sig själf, »annars skulle jag aldrig duga åt honom. Ja, jag måste, till och med när det gäller att uthärda, att han är ledsen. Han sade, att jag skulle vara hans Verena — hans förebedjerska betyder det; jag borde inte vara ledsen, ty han kommer att bära det på ett storartadt sätt och säga efteråt, att han är glad åt det. Och jag skall försöka att inte vara ovänlig mot Philip.»
Herr Edmonstone var nervös, klandrade maten och snäste sin hustru. Fru Edmonstone började ett samtal i politik med Philip, och detta varade, tills damerna lämnade bordet. De hade icke varit mer än ett par minuter i salongen, då Philip kom in med Charles, lade honom på soffan
