och gick ut igen. Amy, som stod vid fönstret med pannan mot rutan, vände sig om och gick ut men tryckte i förbigående sin brors hand. Hennes mor följde henne. De andra tre började undra och fundera; Charles sade, att han rent af blifvit utkörd ur matsalen af Philip, som sagt sig vilja tala med herr Edmonstone ensam och »dragit i väg» med kusinen.
Ingen kunde göra annat än gissa, tills fru Edmonstone kom tillbaka och lät dem veta, hvad hon själf visste; men detta gjorde dem blott ännu mer ledsna och oroliga. Laura tänkte i tysthet, att Philip nog gjorde det rättaste och bästa man kunde göra; fru Edmonstone trodde, att han kunde ha misstagit sig men att hans drefs af verklig välvilja för Guy; Charles däremot tänkte, att fast Philip väl icke med uppsåt skulle säga något osant, skulle han draga de värsta möjliga slutsatser af obetydliga grunder och göra allt för att drifva herr Edmonstone till ytterligheter.
Philip försökte under tiden vara så lugn och sansad som möjligt och framdrog icke strax det han visste mest skulle reta herr Edmonstone. Då han återkom till matsalen, märkte han emellertid snart, att farbrodern vid åsynen af sin lilla Amy börjat vekna igen, fast han på samma gång blygdes för Philip, föga anande, att denne väl visste sig kunna leda honom, hvart han ville.
Philip, som kände medlidande med hans vankelmod och uppriktigt trodde, att stränga åtgärder skulle vara enda räddningen för Amy och Guy hvar för sig, framtog slutligen ett nytt bref från sin syster, hvari hon i sin ängslan för att något ondt skulle hända brodern skrifvit om Guys häftiga utbrott och besvurit Philip att akta sig.
