Då herr Edmonstone, ännu i samma förbittrade sinnesstämning, kom upp till sin fru i arbetsrummet, stängde han hastigt Charles' dörr — till dennes stora missnöje — och tillkännagaf för sin hustru, att hon nu fick säga åt Amy att uppgifva alla tankar på Guy.
Så kom han fram med en förvirrad redogörelse för fakta, blandade med hans egna antaganden, så att man icke kunde reda det ena från det andra; det lät så förskräckligt, att hans hustru blef djupt bedröfvad, ehuru hon kunde förstå, att allt icke kunde vara sant. I kväll gick det emellertid icke an att motsäga herr Edmonstone, ty det retade honom blott ännu mera.
Men det blef icke bättre, då han fått sofva på saken. Han vidhöll, att Amy måste slå Guy ur hågen, och fru Edmonstone förstod, att de ord han tillskref Guy bevisligen måste ha fällts af denne och icke kunde betviflas. Hon kunde tänka sig, att Guy yttrat dem i första uppbrusningen öfver den orättvisa anklagelsen, och hon föreställde sig, att han kunde kommit i klämman genom att hjälpa en vän; men aldrig kunde hon tro honom vara skyldig till allt det herr Edmonstone fantiserade om.
Första försök att lägga ett godt ord för Guy framlockade emellertid ett harmset svar, ty Philip hade framkastat, att fastern aldrig kunde se några fel hos Guy, och ingifvit farbrodern den misstanken, att hon skulle vilja inverka på honom. Därför var han särskildt emottaglig för hennes inflytande.
Det fanns alltså ingen hjälp; stackars liten Amy måste få höra det värsta, och det dröjde icke länge, innan fru Edmonstone fann henne väntande i arbetsrummet. Det var inte så godt för modern, som måste lyda sin mans befallning, som själf var öfvertygad om Guys oskuld och som så djupt ömmade för sin
