dotter; och hon kunde knappast hålla tillbaka tårarna, då Amy smög sig intill henne och gaf henne morgonkyssen.
»Å, mamma, hvad är det?»
»Käraste barn, det är icke bra ännu. Försök att hålla modet uppe! Pappa var icke belåten med Guys svar, och det låter, som om han hade sagt några häftiga ord om pappa och Philip; pappa är mycket missnöjd, och nu har han skrifvit till Guy, att han inte får tänka på dig mera.»
»Han har sagt några häftiga ord om pappa!» upprepade Amy, som om hon inte hade hört det andra. »Hvad han skall vara ledsen!»
I detsamma sköts dörren till andra rummet upp; Charles kom haltande in halfklädd och kastade sig på närmaste stol.
»Bry dig inte om det, liten Amy», sade han; »jag vill våga lifvet på att det bara är något vidunderligt påhitt af fru Henley. Tro du mig, det blir nog bra af sig själft. Gråt inte» — ty tårarna började nu flöda —, »jag ville bara uppmuntra dig.»
»Charlie», sade deras mor och gjorde våld på sig själf, »jag är rädd, att det inte är värdt att försöka uppmuntra henne med förhoppningar.»
»Är mamma också af Philips parti? utropade Charles.
»Jag är inte af något parti, Charlie, men jag fruktar, att sakerna stå ganska illa.» Och hon berättade nu allt hvad hon själf visste, glad att få vända sig till någon annan än Amy, hvilken under tiden stod stilla, med de hopknäppta händerna hvilande på ryggstödet af broderns stol.
Charles förklarade högljudt, att dessa beskyllningar voro orimliga och skamlösa och att man snart
