skulle kunna bevisa den saken. Han skulle genast göra sig i ordning, gå ner till sin far och reda upp alltihop för honom. Amy såg gladare ut, och hans mor, som hyste stort förtroende till hans skarpsinne, blef så uppmuntrad, att hon nära nog började hoppas på något nytt och försonande bref med dagens post.
Under tiden träffades Philip och Laura i matsalen, där han till svar på hennes oroliga frågor gifvit henne en skildring af det hela, visserligen icke mild men dock långt mera begriplig än den de andra fått höra.
Hon blef öfver all beskrifning ledsen.
»Min stackars lilla syster!» sade hon. »Jag förstår nu, Philip, hvad du ville rädda mig ifrån.»
»Det var bra beklagligt, att det någonsin tilläts.»
»Stackars liten! Och hon var så innerligt söt och lycklig i sin förtroendefulla ödmjukhet. Vet du, Philip, jag var att börja med nästan afundsjuk på dem och knotade öfver fattigdomen; men det finns mycket värre saker än den!»
Han sade ingenting, men blicken från de mörkblå ögonen blef så där soligt mild, som endast hon sett den, och hon njöt af ett af de få lyckliga ögonblick, för hvilka hon lefde. Men snart kommo de andra ned, och det var, som om ett tungt moln hade hvilat öfver dem alla under hela måltiden.
Charles nekade att gå sin väg med »kvinnfolket» och utropade, så fort dörren var stängd efter dem:
»Nå, Philip, låt höra verkliga grunden till denna förföljelse.»
Det var ingen fredlig inledning. Hans far blef ond och utöste Guys inbillade förbrytelser i en häftig ström af ord, medan Philip förklarade och rättade öfverdrifterna.
